Johan Roxendal

Välkomna till Panglaos tuppfäktningsarena. Stig på. Ni kommer märka att det är svårt att hitta en bra parkeringsplats för er motorcykel, det är ju ändå omkring 300 personer här. En inträdesbiljett kostar ca 10 kronor. Tag biljett från kassörska. Gå två steg. Ge biljett till portvakten. Träd in.

Det är en söndag, klockan närmar sig fyra på eftermiddagen och dagens värsta hetta har lagt sig. Tuppfäktningsarenan ger lite festivalkänsla, förmaket (den öppna plats precis bakom skylten ovan) är full av liv – några entrepenörer säljer öl i olika stånd och var och varannan går runt med en tupp i handen och diskuterar sina chanser i dagens tävlingar. Det pågår överläggningar i tysthet, vadom vet jag inte, men de flesta verkar avslappnade.

Det råder ingen tvekan om var jag finner händelsernas epicentrum. Ni skymtar läktarna precis under skylten ovan – ett glorifierat plåtskjul som rymmer en något upphöjd och inglasad ring, skådeplatsen för aftonens dramatik. Arenan är omringad i fyra väderstreck av åskådarfyllda träläktare. Dess golv är täckt av sand och badas i hårt, gul-vitt ljus från lysrören ovan. Trots att plåtskjulet saknar väggar är luften tung och rökfylld – åskådarna är många och ett paket cigaretter kostar strax över fem kronor.

Jag tar plats och låter blicken svepa över läktarna. Inte en kvinna i sikte. Jag ser barn i trettonårsåldern, äldre män med djupt fårrade ansikten och rad efter rad av vad jag antar är den filippinska motsvarigheten till “Joe Sixpack”. Fullt vanliga människor som har kommit för att avnjuta ett par timmar av filippinernas mest populära folksport. Ur det tilltagande folktrycket förstår jag att vår första match närmar sig. Strax utanför arenan utspelar sig följande scen:

Den förmodat ofrivillige gladiatorn beväpnas. Två centimeter skarpt stål i en liten grön svärdslida fästs kring foten. Tuppen är därmed stridsklar.

I ringen möts de, fågel mot fågel, med sina brett placerade ögon som påminner mig att vi vad har här är fågelvärdens motsvarighet till kor. Egentligen ganska beskedliga kreatur – lite irriterande på morgonen med sin någon snäva idé om bra väckningstider men annars inte ett djur vi förknippar med brutala slagsmål med dödlig utgång. Första utfallet.

Det är för sent att backa ner. Inom loppet av ett gastkramande ögonblick brister publikljudet ut i ett cresendo av inlevelse, tupparna rör sig blixtsnabbt, det är utfall, det är parering och motattack. Luften blir tjock av fjädrar.

Hårt stål glimmar till i det kalla ljuset. Det är svårt att avgöra det exakta ögonblicket som separerar vinnaren från förloraren. Det hela har gått för snabbt.

Den sargade segraren tas omhand, han är mycket skadad och måste få vård ifall han ska överleva och slåss en annan dag. En man i gul tröja sitter på samma stol hela dagen, nål och tråd i hand, i just det syftet. Han är en mycket upptagen man med bister uppsyn och sköter sitt jobb pragmatiskt. Tupparna tycks få en tablett, kanske något lugnande, innan arbetet med att rädda deras liv påbörjas. De har därför svårt att visa sin uppskattning medan de, fötterna bundna, får bomull nerkört i halsen för att undersöka vidden av den interna blödningen. Om att det blöder externt råder inget tvivel.

Första matchen avklarad. Jag får höra att uppskattningsvis ett par hundra tusen filippinska pesos (30-50 tusen svenska kronor) bytte hand som ett resultat. Och vi är rätt långt ut på landet – i de större städerna antar tuppfäktningen proportioner som jag knappt kan ana från min plats på träläktaren i Panglao. Ljudet av vadslagningen inför nästa match har börjat. Jag går hem.

David sitter på vår motorcykel.